Ibland vill man bara erkänna

De säger att datorspel inte påverkar dem som spelar. De säger att det inte finns någon evidens för kausaliteten datorspel-våldsdåd. Och så är det kanske.

Men efter tolv timmars spelande av Lego Harry Potter måste jag erkänna en sak: Så fort jag ser någon form av malplacerad möbel får jag ett infall att slå sönder den i små, små legobitar och ta den guldhatt jag förväntar mig dyka upp i dess ställe.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vara mallig

Det kanske kan vara som så att jag lider av vissa narcissistiska drag. Så kan det vara. Eller rättare sagt, jag lider inte av dem, jag njuter av varje ögonblick i fulla drag. Hur som helst. Men min narcissism blir kanske inte direkt bättre av att två kompisar skriver om en psalm till min ära:

Bereden väg för Fredrik! Bergslagen, stor, stånd opp.

Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.

Rättfärdighetens förste, av Nybergs hus den störste.

Välsignad vare han som kom i Fredriks namn.

Fredriks folk, för dig han träder, en evig konung opp.

Strö palmer, bred ut kläder, sjung ditt uppfyllda hopp.

Fredriks löften äro sanna, nu ropa: Hosianna!

Välsignad vare han som kom i Fredriks namn.

Gör dina ”portar” vida för Fredriks härlighet.

Se, folken kring dig bida att nå din salighet.

Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla:

Välsignad vare han som kom i Fredriks namn.

Han kommer han med härar, han kommer med ståt och prakt;

Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.

Med ”kroppens svärd” han strider och segrar, när han lider.

Välsignad vare han som kom i Fredrik namn.

O folk, från Fredrik kommer i syndig lust och flärd,

Giv akt, det helga riket ej är av denna värld,

Ej av dess vise funnet, ej av dess hjältar vunnet.

Välsignad vare han som kom i Fredriks namn.

Den dam, som han bestiger, är i hans Fredrikland.

Det välde han inviger är kärlek blott och ljus.

Hans lov av späda munnar blott nåd och frid förkunnar.

Välsignad vare han som kom i Fredriks namn.

Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner.

Dess präster äro döde, dess spira är ej mer.

Men Fredrikland varar och sig alltmer förklarar.

Välsignad vare han som kom i Fredriks namn.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara skrika "heureka!"

När man bokar färjan till- och från Gotland måste man uppge vilket kön man har. Jag har aldrig förstått riktigt varför, men häromdagen kom jag på det: Detta tilltag måste ju naturligtvis bero på att man vid ett nödläge kör enligt den gamla devisen "kvinnor och barn först" och helt sonika lämnar några av livbåtarna kvar i hamnen ifall andelen män ombord överstiger en viss procent. Smart! På det viset slipper man en massa barlast och värnar således om miljön.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara slå sig själv för pannan

Ibland vill man bara flytta

Ett par nationalekonomer anser att alla långtidsarbetslösa ska in och jobba i vården. Man kan bara tolka det som att vem som helst kan - och därmed ska - ta hand om våra gamla och sjuka i samhället.

Jag synar förslaget och höjer med att alla långtidsarbetslösa ska börja jobba som nationalekonomer. Det verkar ju nämligen inte krävas några särskilda kunskaper för det yrket heller.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara slå någon

Det må vara fel av mig som frivilligt barnfri ha åsikter om uppfostran, men allvarligt skojat, hörni... EXAKT hur mycket har man fallerat som förälder när den prepubertala grabben utbrister "Meh! Håll in dina jävla valkar, för fan! De svämmar över på mig!" och responsen från modern INTE blir den naturliga - dvs att ge den misslyckade aborten baksidan av handen - utan istället ursäkta sig: "Jag kan inte hjälpa det"?

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara gå apexkrement

1979 infördes lag mot barnaga i Sverige. Jättebra. Absolut.

Men om jag nu för ett ögonblick påstår att inkarcererandet av sockerstinna ungjävlar på Gotlandsfärjan i små, små stålburar - placerade på ett kallt soldäck - vore nästa uppenbara investeringsförslaget för rederiet, så vidhåller jag att detta drag ändå skulle kringgå den drygt trettioåriga lagen.

Ja, det skulle måhända vara ett övergrepp. Ja, det skulle kanske vara obehagligt och traumatiserande. Men det vore inte aga, ok? Det vore direkt-darwinism. Mot både ungar och frånvarande föräldrar.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara komma ut

Lyssna här, barn: Om ni någonsin får för er att komma ut för er mödrar som kinksters - bara gör inte det, ok?

Och om ni ändå undviker lyssna på det rådet och responsen blir "Akta dig! Du kommer ju bli ihjälslagen", då är det alltså inte - repeterar INTE - en särskilt god idé att vänligt upplysa "Men det är lugnt, mamma, det är JAG som slår".

Om ni likväl struntar i dessa båda råd kan jag därtill påpeka att "Men jag är i alla fall inte bög" tydligen inte livar upp stämningen nämnvärt.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ge en klapp på axeln

Såg en reklamfilm för att Smokie nu spelar på Viking Line. Tror inte jag sett något så sorgligt sedan Mungo Jerry var förband åt Stefan Sundström på en liten rökig klubb i Örebro runt 2004.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara uppdatera er

Ni minns min kuk? Den där som har krånglat ett tag på grund av infekterad hårsäck? Efter ett par dagar med Bergslagen upptejpad norrut och med såret insmetat med antibiotikasalva, så börjar det faktiskt se riktigt bra ut.

Tänkte liksom att ni kanske ville veta... Och att ni kanske ville ha ett ytterligare bevis på att undertecknad fullkomligt saknar gränser för vad som är "för personligt".

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ha en uppföljning

När vanliga människor får en infekterad hårsäck pga intimrakning, klämmer de ut innehållet och blir återställda inom en dag. När undertecknad får en infekterad hårsäck där, krävs det Sorbactplåster för att inte hela kuken ska rasa av.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara säga emot Darwin

Jag vill inte verka gnällig. Absolut inte. Men när den sjukt smärtsamma finnen som man klämt på penisroten de senaste dagarna äntligen bågnar ut och det visar sig vara ett nära på två centimeter långt, löst, hårstrå som orsakat bölden, ja då är man kanske inte helt sen att tycka Moder Natur är en jävla satkärring. För att uttrycka det diplomatiskt och milt, alltså.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

PS. Salubrin i dessa regioner bränner. Ville bara få med det också.

Ibland vill man bara rätta folk

Det var ingen höjdardag, rent språkligt, igår. Först blev jag Ni:ad av tjejen i McDonald's drive-in-fönster och sen blev jag hen:ad av en bekant.

Så låt oss få det här klargjort en gång för alla...

För det första: I Sverige använder vi inte "Ni" som exempelvis tyskarna använder "Sie". Det har vi aldrig gjort. Och med den så kallade Du-reformen tog vi därtill bort allt det där högtravande dravlet för gott. Vill du förkovra dig ytterligare kan exempelvis Fredrik Lindströms böcker komma till hands. Annars kan du bara ta mig på orden och omedelbums sluta upp med det där missriktade tramset! Du är inte artig, du är aningslös!

Och för det andra: Känner vi till personens kön, ska ordet "hen" inte användas - då använder vi istället korrekt personligt pronomen. "Hen" kan användas när exempelvis rörmokaren ska komma klockan ett och vi inte vet ifall det är en snubbe eller snubbinna som står för rörtångsarbetet. Däremot är rörmokaren en "hon" så fort vi får reda på att hon är en kvinna. Ifall ni trots kunskapen om personens könstillhörighet använder er av "hen" är det den språkliga motsvarigheten till könsstympning. Och jag tycker inte om könsstympning.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara komma i puberteten

Ungefär en gång i halvåret får jag för mig att odla skägg. Och ungefär en vecka senare kommer jag alltid till samma insikt: Skäggväxten på överläppen påminner inte så lite om Telenors 3G-nät där jag bor: Jävligt dålig täckning.

Det kanske är charmigt för trettioettåriga kvinnor att se ut som femtonåringar, men för undertecknad blir det snarare en Tsunami i BDD och rakhyveln plockas fram illa kvickt. Men om ett halvår är det förstås glömt igen, vilket gör att det står tydligt och klart - bortom allt rimligt tvivel: Jag saknar smärtminne.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara "ogilla"

Jag behöver bara följa Facebooks tidslinje för att påminnas om att polyamori är det mest funktionella; maken till uppvisning av sekventiellt partnerbyte har jag nämligen aldrig stött på. Det hela är mest som en relationernas motsvarighet till barndomens Inte-nudda-mark.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara byta medspelare

Stundtals är det tråkigt att spela DrawSomething mot min far. Inte för att han är dålig på att rita eller på att gissa, utan för att hans kunskaper i pornografi-Alfapet lämnar en del i övrigt att önska.

Mot honom kan jag nämligen inte rita en gubbe som slickar en annan i rumpan när ordet är "sallad". Och det är tråkigt.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara betala TV-licensen

Jag vill på intet vis verka ekivok, men om man har TV:n att visa damernas taekwondo och samtidigt blundar, är det inte långt till att man får vissa vibbar från högklassig östeuropeisk piskporr alldeles gratis.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara protestera

Jag påstår mig då rakt inte vara någon sportfanatiker. Absolut inte. Det finns mycket inom sport jag inte förstår. Faktum är att jag inte ens förstår varför folk bryr sig om sport till att börja med - för mig är det ett totalt ointressant tidsfördriv där pengar i regel är det huvudsakligt avgörande i frågan om vem som kommer vinna. Men det är inte det jag tänkte ta upp idag.

Det jag tänkte ta upp idag är att jag verkligen inte förstår varför man har dressyr som OS-gren. Skulle man inte vinna mycket på att bara skippa hästarna och låta dem som ändå sköter tömmarna göra grovjobbet också?

För ärligt talat; dressyr? Känns inte det ungefär lika relevant i OS-sammanhang som agility och kaninhoppning?

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara göra reklam

I väntan på inspirerade inlägg passar jag på att göra skamlös reklam för http://nybergskans.tumblr.com

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara uppmärksamma kejsarens nakenhet

Ibland tycks det som om jag är den ende i hela världen som tittar på OS och INTE tänker "Herregud, vilka fantastiska prestationer!", utan istället tänker "Herregud, vilket slöseri på ungdomstid!" och "Herregud, vad problem de ska få med sina kroppar om tio år!"

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vardagsfly

Jag tycker det är lite fint och passande att Medeltidsveckan tar vid när Stockholm Pride slutar: Först ett lajv för dem som tror sig vara queer och därefter ett lajv för dem som tror sig gilla medeltiden.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara byta elektronikaffär

Jag vill på intet vis påskina att jag förespråkar kidnappningar eller på något vis försvarar dem som utför denna brottsliga handling. Rakt inte.

Det enda jag vill säga är att för varje gång jag ser en ny reklamfilm från Siba så minskar min sympati ytterligare för Fabian Bengtsson och i direkt motsatt proportion ökar min förståelse för att man valde att stänga in honom i en trälåda till att börja med.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service

Ibland vill man bara vara mallig

När man går runt på en galleria med sin mamma i släptåg för att köpa ett bälte så infinner sig en viss stolthet när man provar nämnda svångrem, inte genom att göra som vanligt och testa hur ont den snärtar, utan genom att trä den genom hyskorna på jeansen.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara roa sig

Idag, vid inmundigandet av ett Tjockis-meal på Max, upptäckte jag att ifall någon tar med sig en sån där gratisballong på pinne som finns tillgänglig för barnen och sedan glömmer kvar den någonstans i närheten, plockas den upp av någon välvillig personal och sätts tillbaka i ställningen varifrån den ursprungligen kom.

Detta får mig att fundera på om det ändå inte vore en utomordentligt god idé att ta en ballong, utföra en orepeterad men inspirerad prostatapalpering med den, för att därefter råka "glömma" den precis utanför ingången...

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara... Ja, ni vet

Utan att gå för djupt in på detaljer så kan vi ju säga som så att ifall undertecknad planerar tillbringa nästa sommarlov i sin barndoms by, måste KK införskaffas. Det här går nämligen inte för sig. Återigen utan att gå för djupt in på detaljer; det börjar ta slut på porr på nätet.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ha ordning

Jag tycker om butiker för sexleksaker lika mycket som nästa kille, men det finns ett problem med de flesta av dem: För mycket pinaler på för liten yta, vilket skapar ihopblandning av de olika varorna; det sexiga blandas med det humorfyllda.

Martin Luther King närde en dröm. Det gör jag också. Jag drömmer om en värld där vi slipper se penispasta bredvid piskorna, det är allt jag säger.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vara fotograf

Jag har tänkt på en sak: Förr i tiden när man tog ett foto på sina fötter, innebar det att man råkat trycka av ett kort av misstag. Idag innebär det något slags statement. Särskilt om det görs i blaskigt Instagram-ljus. Öppna mästerskapen i oinspirerade motiv, fri stil. Det var helt enkelt bättre förr.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara njuta

Man vet att det varit en bra grabbkväll när mascaran är utsmetad över halva ansiktet och en av de medverkande förbannat det faktum att ingen av oss är gay, vilket omöjliggör inspelandet av egenhändig porrfilm att straffa lägenhetsutlånaren med för att denne lyckats gömma sin porr för oss.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara byta karriär

Idag känner jag mig kreativ. Funderar på om jag inte skulle bli en utomordentlig copywriter, eller kanske dito gratulationskortsdesigner...?

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vara frisk

Ni kanske minns att jag häromdagen skrev om min hypokondri?
Idag har jag lite MS.
Bara så ni vet.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara prata i telefon

Min far berättade att något slags litet barn hade ringt fel till honom häromdagen: "Pappa! Pappa!" Och i bakgrunden hör man mamman fråga "Vad säger pappa?"

Tydligen delar inte min far inställningen att detta hade varit ett utmärkt ögonblick att utbrista "Pappa säger 'fap, fap, fap, fap'".

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ha riktig porr

1. Starta "Lego Harry Potter" på valfri spelkonsoll som erbjuder vibrationer i sina handkontroller.
2. Välj Hermione.
3. Lägg handkontrollen i knät.
4. Gå ut med Hermione över en klippkant.
5. Repetera tills färdig.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara gömma sig

Mariebergs Köpcentrum - Närkes svar på Ullared. Det närmaste stället i krokarna där man kan åka på white trash-safari, vilket ju så klart är en alltid lika uppskattad fritidsaktivitet. Det jag kom fram till idag, medan jag gick runt och smuttade på mitt kaffe, var att folk tycks ha en närmast patologisk oförmåga att klä sig utefter kroppsbyggnad.

Jag har varit tjock (med dagens mått mätt skulle jag, tragiskt nog, snarare klassats som "normal"). När jag var tjock, klädde jag mig alltid i säckiga kläder, så att jag därigenom inte såg så tjock ut. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då jag gick på badhus, var det en jämnårig som utbrast "Men! Du är ju tjock!" Och det tog jag som en komplimang. Kanske inte mitt friskaste ögonblick, det medger jag, men ändå - det innebar trots allt att jag hade en utomordentlig förmåga att dölja mitt vikthandikapp. Och det kändes bra. Eller det kändes åtminstone inte förjävligt.

Vad jag inte förstår är hur folk idag tycks sakna den inställningen jag hade då och där: Hur kan människor gå runt iförda tights när de har ett BMI på över 35? Tycker de själva att de ser bra ut när kesolåren för varje steg ger ifrån sig efterskalv som skulle få tsunamin 2004 att bli grön av avund?

Jag har full förståelse (nåja!) för att somliga saknar självdisciplinen att gå ned i vikt, men jag står fortfarande förundrad över ovanstående fenomen. Det är liksom bara så främmande.

Kanske är jag en skitstövel som över huvud taget reflekterar över detta. Eller så bottnar det kanske bara i att jag också skulle vilja ha en släng av denna "omvända BDD" - förstå vad skönt livet måste vara: Vad man än tar på sig, vad man än gör, går man runt i villfarelsen att man är skitsnygg. Det måste vara fantastiskt!

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara byta kanal

I och med att jag jobbar natt och den enda semivettiga kanal som finns att tillgå är Discovery, tittar jag alltid på "Overhaulin'" framåt småtimmarna.

Och jag har kommit till en insikt: "Overhaulin'" är faktiskt det enda fenomen som kan få mig att skämmas. Jag kan dra vilka incestskämt som helst; jag kan skoja på judarnas bekostnad som om det inte fanns någon morgondag; jag kan driva med utseendehandikappade som om helvetet bara var ett fånigt påhitt av en hjärnskadad med paranoida vanföreställningar; jag kan i korthet bete mig som världens största praktarsel, men ändå aldrig skämmas... Ja, förutom när jag ser på "Overhaulin'", då.

För varje morgon blir jag nämligen påmind om i vilket dålig skick min egen bil är och att det enda som kan rädda dess öde är att Chip Foose förbarmar sig över den.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ha en present

Jag var på vårdcentralen idag. När jag var liten och var duktig hos farbror doktorn, fick jag alltid ett bokmärke eller någon plastleksak som bevis för hur lite jag grinat. Som vuxen förväntas man tydligen vara morsk och gnällfri utan kompensation och det känns aningen snopet: Inte nog med att de ska ta allsköns olika kroppsvätskor ifrån mig, dessutom får jag blott ett plåster eller två som tack. Snålt.

Nästa gång har jag bestämt mig för att ta med ett eget bokmärke som jag kan överräcka till ansvarig sjuksköterska innan provtagning och som sedan återlämnas när vi är färdiga. Det riskerar ju dock bli lite stel stämning ifall hon inte anser mig vara värd att få tillbaka något bokmärke.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara veta

Jag är hypokondriker. Så. Nu var det sagt. Närhelst jag får något symtom, är jag övertygad om att min sista stund är kommen. Det är oftast cancer. Det har liksom blivit min specialsjukdom - oavsett vilket symtom jag har, är jag övertygad om att det är cancer. Och varje gång går jag igenom hela sorgeprocessen, begravningsproceduren och allt det andra som hör dödsdomen till. Man vill ju vara förberedd, det vill man ju.

Ärligt talat vet jag inte riktigt ifall jag mest av allt är rädd för att dö, söker uppmärksamheten som kommer med tråkiga nyheter eller bara vill ha en ursäkt att slippa göra saker:
- Kan du klippa gräset?
- Nej, tyvärr, jag har ju den här cancern, du vet.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vakna

Den trettonde augusti ska undertecknad åka en sväng till Kaliningrad. Och för någon vecka sedan, precis i skarven mellan sömn och vakenhet, drömde jag en mardröm om min kommande resa:

Av någon anledning blir jag anklagad för våldtäkt och slängd i ryskt fängelse - i en cell som delas med 20-25 rasistiska dödsmördarryssar, smittade av TBC, Hepatit D och attack-AIDS. Och eftersom jag ser ut som en riktig yrkeskriminell både på körkort, pass och visumet så är det ingen som tror på min oskuld. Inte svenska konsulatet. Inte mina vänner.

Det blir så pass illa att ryska staten beslutar sig för att öppna upp gulag igen, blott för min skull. Och ingen bryr sig. Där sitter jag i ryskt koncentrationsläger och försöker på alla sätt och vis att komma ur min situation; det går så pass långt att jag försöker betala en stor Zangief-kopia att ta mig av daga, vilket istället bara resulterar i att han tar mig som som sin bitch och ger mig ovan beskrivna sjukdomar.

Så om ni någon gång under hösten hör om en rakad kille som sitter inspärrad på livstid i ett ställe värre än helvetet, kom ihåg att jag är oskyldig och tycker om besök. Det var bara det.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara skalla folk

Vad är grejen med den senaste Facebook-trenden: "Tryck 'gilla' om du..." och sen något fullkomligt banalt, såsom "du tycker om din mamma", följd av något disigt foto i motljus? Vad för slags inneboende syfte fyller detta får-beteende hos folk?

Det var illa nog när folk bytte ut sina profilbilder till Norge-flaggor förra året, men där måste man väl ändå säga att hjärtat fanns på rätt ställe (även om slacktivismen i sig fortfarande är under all kritik!).

Det här slentrian-gillandet, däremot, får bara till följd att nyhetsflödet översvämmas av pekoral smörja, så till den grad att jag allvarligen börjar leta efter Noas nummer i min Eniro-app, i hopp om att han kan skicka mig vidare till sina Arkbyggarkontakter!

"Tryck 'gilla' om du minns detta" och så en bild från "Ensam Hemma". 350.000 är tydligen så pass nöjda att de för ett ögonblick tagit makten över sin Alzheimers att de i ren eufori OCD-klickade på detta trams. Ibland känns det som om folk uttryckligen ber mig om att bli blockade.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara reklamera

Jag är 31 år gammal, det är lördagkväll och jag sitter och tittar på "Grattis Kronprinsessan". Det är inte annat än att man börjar ifrågasätta saker och ting.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara fråga

Jag har länge undrat över en sak: Vad, under en filminspelning, gör en "best boy grip"? Det låter nämligen väldigt ekivokt...

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara förstå

"Stolthet"... För mig inbegriper ordet en känsla som infinner sig efter en väl genomförd prestation. "Stolthet" är ingenting man är av naturen given, "stolthet" är något man förtjänar.

- Jag fick VG på tentan fast jag inte pluggade en enda minut, kallade examinatorn för "trädgårdstomte" och samtidigt snortade stryknin!
- Bra, grabben, jag är stolt över dig!

Alltså: Efter en prestation kan man känna stolthet - antingen för sig själv eller för någon annan. Den flygande punkten är den väl genomförda prestationen. OK? OK.

Med detta i åtanke har jag ingen förståelse för folk som är "stolta föräldrar" till en nyfödd. Att hitta utgången, när det bara finns en möjlig väg att gå, är för mig ingen prestation.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara somna om

Ni vet det där ögonblicket när en av ens bästa vänner sparkat en hårt på benet och man berättar det för alla och envar, vilket får samtliga - inklusive hans flickvän - att vända sig mot honom... Och man vaknar, inser att sparken kanske bara var en dröm och man hinner få lite dåligt samvete, men intalar sig själv att det nog är onödigt eftersom förtäljandet förhoppningsvis också bara var en dröm... Men man ändå känner en blandning av att vara förorättad av vännen och en rörande lojalitet från alla övriga, så till den grad att man strax innan man somnar om funderar på att dra ihop ett posse och märka den jäveln... Ni vet DET ögonblicket. God morgon.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara gå i barndom

Sitter och tittar på dubbla avsnitt av "Huset Fullt" på TV4 Komedi och drömmer mig tillbaka till en svunnen tid.

Jag är inte så pass nostalgiskt lagd att jag påstår min tonårstid var min lyckligaste stund - tvärtom. Vad jag däremot påstår är att det var mer OK för en fjortonåring än en trettioettåring att fnissa när Uncle Jessie säger åt lilla såpbubbelblåsande Michelle "Put it in, and blow it!"

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara skriva igen

Tillbaka efter en längre tids bloggehåll (och ja, det är mitt egenpåhittade ord för "blogguppehåll"). Inte helt säkert än vad som kommer ut av min plötsligt återfunna önskan om att återigen få sprida min textbaserade dynga på nätet, men det lär väl visa sig. Man skulle kanske kunna ha tänkt sig att Twitter, Tumblr och Facebook borde ha räckt, men iche sa Nietzsche!

Förvänta er incestskämt, svordomsfestivaler och ordvitsar, samt att ni kommer nog kommer bli förbannade vid åtminstone ett tillfälle under resans gång. Mer än så kan jag i nuläget inte lova.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.