Mariebergs Köpcentrum - Närkes svar på Ullared. Det närmaste stället i krokarna där man kan åka på white trash-safari, vilket ju så klart är en alltid lika uppskattad fritidsaktivitet. Det jag kom fram till idag, medan jag gick runt och smuttade på mitt kaffe, var att folk tycks ha en närmast patologisk oförmåga att klä sig utefter kroppsbyggnad.
Jag har varit tjock (med dagens mått mätt skulle jag, tragiskt nog, snarare klassats som "normal"). När jag var tjock, klädde jag mig alltid i säckiga kläder, så att jag därigenom inte såg så tjock ut. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då jag gick på badhus, var det en jämnårig som utbrast "Men! Du är ju tjock!" Och det tog jag som en komplimang. Kanske inte mitt friskaste ögonblick, det medger jag, men ändå - det innebar trots allt att jag hade en utomordentlig förmåga att dölja mitt vikthandikapp. Och det kändes bra. Eller det kändes åtminstone inte förjävligt.
Vad jag inte förstår är hur folk idag tycks sakna den inställningen jag hade då och där: Hur kan människor gå runt iförda tights när de har ett BMI på över 35? Tycker de själva att de ser bra ut när kesolåren för varje steg ger ifrån sig efterskalv som skulle få tsunamin 2004 att bli grön av avund?
Jag har full förståelse (nåja!) för att somliga saknar självdisciplinen att gå ned i vikt, men jag står fortfarande förundrad över ovanstående fenomen. Det är liksom bara så främmande.
Kanske är jag en skitstövel som över huvud taget reflekterar över detta. Eller så bottnar det kanske bara i att jag också skulle vilja ha en släng av denna "omvända BDD" - förstå vad skönt livet måste vara: Vad man än tar på sig, vad man än gör, går man runt i villfarelsen att man är skitsnygg. Det måste vara fantastiskt!
Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.
Haha! Underbart! Jag är väl inte direkt smal och kan säga att jag aldrig känner mig så utsatt och exponerad som när jag har på mig kortbyxor. Gjorde någon slags indirekt KBT-övning och åkte buss i kortbyxor, jag har nog aldrig känt mig så naken. Inte nog med att jag har tjocka lår, de är dessutom självlysande. Bländade halva bussen när jag slog mig ned i ett säte, flåsande som en brunstig kossa efter att ha sprungit ikapp bussen. Såatteh...
SvaraRaderaAnyway, det här med att fullständigt skita i att man är tjock. Jag kanske inte riktigt har nått tjockisnivå ännu men jag försöker leva efter tanken att ingen kommer i slutändan tacka mig för att jag lade ned oändligt med energi på att vara smal och trots detta aldrig blev nöjd. Det gör mig kanske inte mer nöjd just nu och, ja, jag ser fortfarande ned på fläskbergen som dallrar fram på gatorna i för korta byxor och för tajta tröjor, men jag kan i alla fall släppa tanken på att jag skulle vara lyckligare om jag var smal.
/ mvh hon som aldrig mer kommer åka buss i kortbyxor
Alltså, folk får se ut hur de vill (nej, det vet vi ju båda två att de inte får, men jag försöker här, ok?!)... Det finns många som absolut inte är smala, men som ändå ser bra ut - just för att de kan klä sig passande. Bra eller dåligt, mycket av dagens mode är anpassat till ett lågt BMI och att då pressa sig in i kläder som aldrig var tänkta till en större kroppshydda, kommer inte få den personen att framstå i sin bästa möjliga dager.
SvaraRaderaDet må suga orakad gubbapung, men om man inte är underviktig, kommer magtröjan inte passa och detsamma gäller att klä sig tröja och tights... Att det sedan är en ganska märklig idé att klä sig i det som går under kjolen,mlämnar vi för ett ögonblick därhän eftersom snuskfarbrorn i mig ändå uppskattar denna vardagsporr på rätt person.