Ibland vill man bara... Ja, ni vet

Utan att gå för djupt in på detaljer så kan vi ju säga som så att ifall undertecknad planerar tillbringa nästa sommarlov i sin barndoms by, måste KK införskaffas. Det här går nämligen inte för sig. Återigen utan att gå för djupt in på detaljer; det börjar ta slut på porr på nätet.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ha ordning

Jag tycker om butiker för sexleksaker lika mycket som nästa kille, men det finns ett problem med de flesta av dem: För mycket pinaler på för liten yta, vilket skapar ihopblandning av de olika varorna; det sexiga blandas med det humorfyllda.

Martin Luther King närde en dröm. Det gör jag också. Jag drömmer om en värld där vi slipper se penispasta bredvid piskorna, det är allt jag säger.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vara fotograf

Jag har tänkt på en sak: Förr i tiden när man tog ett foto på sina fötter, innebar det att man råkat trycka av ett kort av misstag. Idag innebär det något slags statement. Särskilt om det görs i blaskigt Instagram-ljus. Öppna mästerskapen i oinspirerade motiv, fri stil. Det var helt enkelt bättre förr.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara njuta

Man vet att det varit en bra grabbkväll när mascaran är utsmetad över halva ansiktet och en av de medverkande förbannat det faktum att ingen av oss är gay, vilket omöjliggör inspelandet av egenhändig porrfilm att straffa lägenhetsutlånaren med för att denne lyckats gömma sin porr för oss.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara byta karriär

Idag känner jag mig kreativ. Funderar på om jag inte skulle bli en utomordentlig copywriter, eller kanske dito gratulationskortsdesigner...?

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vara frisk

Ni kanske minns att jag häromdagen skrev om min hypokondri?
Idag har jag lite MS.
Bara så ni vet.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara prata i telefon

Min far berättade att något slags litet barn hade ringt fel till honom häromdagen: "Pappa! Pappa!" Och i bakgrunden hör man mamman fråga "Vad säger pappa?"

Tydligen delar inte min far inställningen att detta hade varit ett utmärkt ögonblick att utbrista "Pappa säger 'fap, fap, fap, fap'".

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ha riktig porr

1. Starta "Lego Harry Potter" på valfri spelkonsoll som erbjuder vibrationer i sina handkontroller.
2. Välj Hermione.
3. Lägg handkontrollen i knät.
4. Gå ut med Hermione över en klippkant.
5. Repetera tills färdig.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara gömma sig

Mariebergs Köpcentrum - Närkes svar på Ullared. Det närmaste stället i krokarna där man kan åka på white trash-safari, vilket ju så klart är en alltid lika uppskattad fritidsaktivitet. Det jag kom fram till idag, medan jag gick runt och smuttade på mitt kaffe, var att folk tycks ha en närmast patologisk oförmåga att klä sig utefter kroppsbyggnad.

Jag har varit tjock (med dagens mått mätt skulle jag, tragiskt nog, snarare klassats som "normal"). När jag var tjock, klädde jag mig alltid i säckiga kläder, så att jag därigenom inte såg så tjock ut. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då jag gick på badhus, var det en jämnårig som utbrast "Men! Du är ju tjock!" Och det tog jag som en komplimang. Kanske inte mitt friskaste ögonblick, det medger jag, men ändå - det innebar trots allt att jag hade en utomordentlig förmåga att dölja mitt vikthandikapp. Och det kändes bra. Eller det kändes åtminstone inte förjävligt.

Vad jag inte förstår är hur folk idag tycks sakna den inställningen jag hade då och där: Hur kan människor gå runt iförda tights när de har ett BMI på över 35? Tycker de själva att de ser bra ut när kesolåren för varje steg ger ifrån sig efterskalv som skulle få tsunamin 2004 att bli grön av avund?

Jag har full förståelse (nåja!) för att somliga saknar självdisciplinen att gå ned i vikt, men jag står fortfarande förundrad över ovanstående fenomen. Det är liksom bara så främmande.

Kanske är jag en skitstövel som över huvud taget reflekterar över detta. Eller så bottnar det kanske bara i att jag också skulle vilja ha en släng av denna "omvända BDD" - förstå vad skönt livet måste vara: Vad man än tar på sig, vad man än gör, går man runt i villfarelsen att man är skitsnygg. Det måste vara fantastiskt!

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara byta kanal

I och med att jag jobbar natt och den enda semivettiga kanal som finns att tillgå är Discovery, tittar jag alltid på "Overhaulin'" framåt småtimmarna.

Och jag har kommit till en insikt: "Overhaulin'" är faktiskt det enda fenomen som kan få mig att skämmas. Jag kan dra vilka incestskämt som helst; jag kan skoja på judarnas bekostnad som om det inte fanns någon morgondag; jag kan driva med utseendehandikappade som om helvetet bara var ett fånigt påhitt av en hjärnskadad med paranoida vanföreställningar; jag kan i korthet bete mig som världens största praktarsel, men ändå aldrig skämmas... Ja, förutom när jag ser på "Overhaulin'", då.

För varje morgon blir jag nämligen påmind om i vilket dålig skick min egen bil är och att det enda som kan rädda dess öde är att Chip Foose förbarmar sig över den.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara ha en present

Jag var på vårdcentralen idag. När jag var liten och var duktig hos farbror doktorn, fick jag alltid ett bokmärke eller någon plastleksak som bevis för hur lite jag grinat. Som vuxen förväntas man tydligen vara morsk och gnällfri utan kompensation och det känns aningen snopet: Inte nog med att de ska ta allsköns olika kroppsvätskor ifrån mig, dessutom får jag blott ett plåster eller två som tack. Snålt.

Nästa gång har jag bestämt mig för att ta med ett eget bokmärke som jag kan överräcka till ansvarig sjuksköterska innan provtagning och som sedan återlämnas när vi är färdiga. Det riskerar ju dock bli lite stel stämning ifall hon inte anser mig vara värd att få tillbaka något bokmärke.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara veta

Jag är hypokondriker. Så. Nu var det sagt. Närhelst jag får något symtom, är jag övertygad om att min sista stund är kommen. Det är oftast cancer. Det har liksom blivit min specialsjukdom - oavsett vilket symtom jag har, är jag övertygad om att det är cancer. Och varje gång går jag igenom hela sorgeprocessen, begravningsproceduren och allt det andra som hör dödsdomen till. Man vill ju vara förberedd, det vill man ju.

Ärligt talat vet jag inte riktigt ifall jag mest av allt är rädd för att dö, söker uppmärksamheten som kommer med tråkiga nyheter eller bara vill ha en ursäkt att slippa göra saker:
- Kan du klippa gräset?
- Nej, tyvärr, jag har ju den här cancern, du vet.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara vakna

Den trettonde augusti ska undertecknad åka en sväng till Kaliningrad. Och för någon vecka sedan, precis i skarven mellan sömn och vakenhet, drömde jag en mardröm om min kommande resa:

Av någon anledning blir jag anklagad för våldtäkt och slängd i ryskt fängelse - i en cell som delas med 20-25 rasistiska dödsmördarryssar, smittade av TBC, Hepatit D och attack-AIDS. Och eftersom jag ser ut som en riktig yrkeskriminell både på körkort, pass och visumet så är det ingen som tror på min oskuld. Inte svenska konsulatet. Inte mina vänner.

Det blir så pass illa att ryska staten beslutar sig för att öppna upp gulag igen, blott för min skull. Och ingen bryr sig. Där sitter jag i ryskt koncentrationsläger och försöker på alla sätt och vis att komma ur min situation; det går så pass långt att jag försöker betala en stor Zangief-kopia att ta mig av daga, vilket istället bara resulterar i att han tar mig som som sin bitch och ger mig ovan beskrivna sjukdomar.

Så om ni någon gång under hösten hör om en rakad kille som sitter inspärrad på livstid i ett ställe värre än helvetet, kom ihåg att jag är oskyldig och tycker om besök. Det var bara det.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara skalla folk

Vad är grejen med den senaste Facebook-trenden: "Tryck 'gilla' om du..." och sen något fullkomligt banalt, såsom "du tycker om din mamma", följd av något disigt foto i motljus? Vad för slags inneboende syfte fyller detta får-beteende hos folk?

Det var illa nog när folk bytte ut sina profilbilder till Norge-flaggor förra året, men där måste man väl ändå säga att hjärtat fanns på rätt ställe (även om slacktivismen i sig fortfarande är under all kritik!).

Det här slentrian-gillandet, däremot, får bara till följd att nyhetsflödet översvämmas av pekoral smörja, så till den grad att jag allvarligen börjar leta efter Noas nummer i min Eniro-app, i hopp om att han kan skicka mig vidare till sina Arkbyggarkontakter!

"Tryck 'gilla' om du minns detta" och så en bild från "Ensam Hemma". 350.000 är tydligen så pass nöjda att de för ett ögonblick tagit makten över sin Alzheimers att de i ren eufori OCD-klickade på detta trams. Ibland känns det som om folk uttryckligen ber mig om att bli blockade.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara reklamera

Jag är 31 år gammal, det är lördagkväll och jag sitter och tittar på "Grattis Kronprinsessan". Det är inte annat än att man börjar ifrågasätta saker och ting.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara fråga

Jag har länge undrat över en sak: Vad, under en filminspelning, gör en "best boy grip"? Det låter nämligen väldigt ekivokt...

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara förstå

"Stolthet"... För mig inbegriper ordet en känsla som infinner sig efter en väl genomförd prestation. "Stolthet" är ingenting man är av naturen given, "stolthet" är något man förtjänar.

- Jag fick VG på tentan fast jag inte pluggade en enda minut, kallade examinatorn för "trädgårdstomte" och samtidigt snortade stryknin!
- Bra, grabben, jag är stolt över dig!

Alltså: Efter en prestation kan man känna stolthet - antingen för sig själv eller för någon annan. Den flygande punkten är den väl genomförda prestationen. OK? OK.

Med detta i åtanke har jag ingen förståelse för folk som är "stolta föräldrar" till en nyfödd. Att hitta utgången, när det bara finns en möjlig väg att gå, är för mig ingen prestation.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara somna om

Ni vet det där ögonblicket när en av ens bästa vänner sparkat en hårt på benet och man berättar det för alla och envar, vilket får samtliga - inklusive hans flickvän - att vända sig mot honom... Och man vaknar, inser att sparken kanske bara var en dröm och man hinner få lite dåligt samvete, men intalar sig själv att det nog är onödigt eftersom förtäljandet förhoppningsvis också bara var en dröm... Men man ändå känner en blandning av att vara förorättad av vännen och en rörande lojalitet från alla övriga, så till den grad att man strax innan man somnar om funderar på att dra ihop ett posse och märka den jäveln... Ni vet DET ögonblicket. God morgon.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara gå i barndom

Sitter och tittar på dubbla avsnitt av "Huset Fullt" på TV4 Komedi och drömmer mig tillbaka till en svunnen tid.

Jag är inte så pass nostalgiskt lagd att jag påstår min tonårstid var min lyckligaste stund - tvärtom. Vad jag däremot påstår är att det var mer OK för en fjortonåring än en trettioettåring att fnissa när Uncle Jessie säger åt lilla såpbubbelblåsande Michelle "Put it in, and blow it!"

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.

Ibland vill man bara skriva igen

Tillbaka efter en längre tids bloggehåll (och ja, det är mitt egenpåhittade ord för "blogguppehåll"). Inte helt säkert än vad som kommer ut av min plötsligt återfunna önskan om att återigen få sprida min textbaserade dynga på nätet, men det lär väl visa sig. Man skulle kanske kunna ha tänkt sig att Twitter, Tumblr och Facebook borde ha räckt, men iche sa Nietzsche!

Förvänta er incestskämt, svordomsfestivaler och ordvitsar, samt att ni kommer nog kommer bli förbannade vid åtminstone ett tillfälle under resans gång. Mer än så kan jag i nuläget inte lova.

Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.