Jag är hypokondriker. Så. Nu var det sagt. Närhelst jag får något symtom, är jag övertygad om att min sista stund är kommen. Det är oftast cancer. Det har liksom blivit min specialsjukdom - oavsett vilket symtom jag har, är jag övertygad om att det är cancer. Och varje gång går jag igenom hela sorgeprocessen, begravningsproceduren och allt det andra som hör dödsdomen till. Man vill ju vara förberedd, det vill man ju.
Ärligt talat vet jag inte riktigt ifall jag mest av allt är rädd för att dö, söker uppmärksamheten som kommer med tråkiga nyheter eller bara vill ha en ursäkt att slippa göra saker:
- Kan du klippa gräset?
- Nej, tyvärr, jag har ju den här cancern, du vet.
Och för övrigt anser jag att det är för lite BDSM i public service.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar